Syskonkärlek?
Vår mamma blev mycket gammal och när hon tog sitt sista andetag, var vi båda där. Hon hade sagt hur hon ville att ceremonin vid begravningen skulle gå till.Agneta, som var äldst, tog på sig ansvaret att fixa allt, innan mamma dog. Tomas tyckte att det är bäst att Agneta får styra och ställa lite, eftersom att han ville fortsätta relationen med sin syster även efter begravningen.
Agneta frågade Tomas vad han tyckte om vissa delar i förberedelserna och sedan brydde sig hon inte om vad han svarat, som vanligt. Vid ett av alla tillfällen blev hon arg för att han inte lyssnar och gjorde som hon bett honom om. När Agneta ber betyder det egentligen att man ska, det vet Tomas och han svarade konstant med tystnad när han inte tyckte som hon, vis av tidigare erfarenheter under deras uppväxt.
– Kan du hämta smörgåstårtorna på konditoriet klockan 14.30 på väg till ceremonin så att den biten är klar före begravningskaffe? frågade Agneta.
– Javisst, svarade Tomas, kort.
När dagen för begravningen kom så var Tomas till konditoriet för att hämta smörgåstårtorna men dem var redan hämtade. Tomas ringer till Agneta och berättar att det inte finns några tårtor att hämta. Han var nervös för han visste hur hon brukar reagera när det blir fel.
– Ja, det är klart att jag bad min son om det istället, för du glömmer ju alltid, sa Agneta fräsande.
– Jaha, sa Tomas, varför fick jag inte veta det?
– Jag glömde nog att berätta det för dig eftersom jag har så mycket att stå i för att fixa allt till
begravningen, sa Agneta anklagande.
– Jaha, men du kunde ju ha bett om hjälp av mig, sa Tomas undrande.
– Jag tänkte inte på det för det är så mycket komma ihåg, svarade Agneta irriterat.
Tomas suckade djupt och Agneta hörde honom och blev rasande.
– Jag kan inte göra allt själv, sa hon mjukt, lite för mjukt. Hennes röst var allt annat än vänligt och blicken talade om att Tomas nog inte skulle vara nära henne på ett tag.
Begravningen var tillslut över och det blev en bra ceremoni, mest tack vare en mycket lyhörd präst. På begravningskaffet var det lite spänd stämning.Så kom då tiden för delning av kvarlåtenskapen. Tomas ville var delaktig i den.
– Jag är storasyster och vet hur saker ska göras, sa Agneta med betoning.
-Vi tar in en uppköpare efter att vi tagit det vi vill och sedan kan uppköparen göra städningen också. På det sättet slipper vi massa extrakostnader och vi behöver inte göra så mycket själva förslog Tomas, och fortsatte, pappren efter mamma är viktiga så dem måste vi hitta och spara. Agneta tycker att Tomas är en bortskämd snorunge som inte kan någonting.
– Jag tycker att vi gör så här, sa Agneta, vi kontaktar en uppköpare som tar hand om städningen också. Sedan delar vi upp allt mellan oss förutom dem merkostnader som jag fått. Är inte det en bra lösning, så säg?
Så typisk Agneta, tänker Tomas, att hon måste vända på saker för att hävda att det är henne egen idé. Tomas var van vid att Agneta alltid antog att han inte visste något alls. Den här gången, som så många andra, hade han först kollat upp hur det bör gå till och sedan talat om för Agneta. Hon hade som vanligt, reagerat som om hon visste saker och han var korkad och måste tas om hand. Tomas började fundera på allvar om relationen med systern verkligen var värd att behålla? Hur mycket ska man hålla sig i bakgrunden för att ens storasyster inte kan med att man vuxit upp och är två helt vuxna personer som måste ge och ta för varandra! Kanske hon faktiskt inte ville ha en relation med mig, tänkte Tomas! Jag gjorde nog samma miss som hon; jag tog det förgivet och att vi faktiskt tyckte om varandra men man har kanske fel ibland? Man ska ju inte ta något förgivet!!
